Vi pratar och berättar historier för varandra, från det som vi vaknar och tills vi somnar. Lite överdrivet, ja, inte hela tiden men det är faktiskt nästan sant och bara ibland säger vi något som vi kommer på att vi ju redan har berättat. Okej, Si berättade detta ikväll, när vi kom oss för och prata om ett bröllop som han var på för många år sedan då han bodde i London. Massa folk, festen skulle börja och han står nära dansgolvet. (Längtar förmodligen efter att få dansa loss kan jag tro). Och så ser han hur bruden kommer ut på scenen, hon bara liksom står där och musiker börjar. Si tänker var är brudgummen? Och varför ser hon så allvarlig ut? Han tänker var är hennes brudgum? Varpå han går upp mot henne, sträcker ut sin hand och bjuder upp till dans. Hon har väl inget annat val så hon fattar hans hand och glider ut på dansgolvet. De dansar, inte vet jag hur länge men det hela avslutas med applåder, så som det sig bör.
Han fattar inte att ha just tagit över hela bröllopsvalsen - från den väntande brudgummen. Och hans kompisar dör nästan av asgarv. Det här är vad vi skrattar åt typ en lördagskväll hemma i Westmere. Och jag tänker att den mannen han har ett hjärta av guld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar