2011 summary

Nu kör vi. Vad hände 2011 egentligen?

Januari
 Jag var i Nya Zeeland och hälsade på min gamla ungdomskärlek. Blev handlöst förälskad i denna underbara man och upplevde ett januari precis omtumlad av all kärlek. Tiden stannade, jag var mer närvarande än jag någonsin varit. Efter månader av e-mails och skypande och över 20 års tid, skulle vi äntligen få mötas igen. Hade någon sagt mig att det skulle ta så lång tid hade jag aldrig trott på det. Å andra sidan, hade någon sagt att vi skulle få mötas igen, så hade jag heller aldrig kunnat tro på det.

Februari
 Fruktansvärt jobbigt att skiljas åt och jag har aldrig saknat så mycket. Kall vinter, ledsen och försökte koncentrera mig på jobbet. Bokade en resa tillbaka till Nya Zeeland. Lyssnade på Tears of Joy med Hunter & Collectors, tårar och en brinnande längtan som både rev och skar i mig. Han och jag. På hans köksgolv, tätt tillsammans och med True tears of joy på stereon.

Mars 
Isabelle fyllde år men var fortfarande i Österrike. Saknade henne – och min kärlek. Tur att jag hade världens finast lilla H hos mig. Försökte tänka på annat. Typ plantera tomatfrön och solrosfrön med hopp om en sommar. Den sista på min allra käraste veranda.

April Åkte tillbaka till min kärlek. Solen sken och livet kom tillbaka, minns vår lunch en solig förmiddag i april. Vi två, han och jag. Ännu en gång. Två underbara veckor där jag förstod att mitt liv måste komma att ändras. S bokade sin resa till mig. Kom hem, kollapsade och med ambulans in till s.ö.s. Känslomässig utmattning av det jag just företagit mig att göra och den längtan inom mig efter det som alltid fattats.

Maj Vår äntligen. Jobbade och umgicks med mina vänner så mycket jag kunde för och slippa sakna. Gick nästan sönder men låtsades må bättre än vad jag i själva verket gjorde. Kära kollegor som blivit mina finaste värdefulla följeslagare. Min K, min E, min G, min S och C, C & E, H & M, M & T (så värdefulla)  alla, alla dem som fanns där när det blåste från nordan.

Juni
 Började förbereda saker och ting och strax före midsommar kom min älskade till Sverige. Det mest underbara var att min lilla H tyckte om min S. Det kändes så fint. Träffade familj och vänner och fick visa mitt land och det liv jag snart skulle komma och lämna. Så lyckliga alla de dagar det var vi. Så glad, så mycket skratt och kramar.

Juli
 Och så skildes vi åt igen. Gjorde lika ont som tidigare fast snäppet värre, dog en smula och körde hem från Arlanda i ett grått, fult och kallt sommar-Sverige. Tårar som aldrig ville ta slut. Grät hela dagen och för varje sekund han åkte längre och längre bort i det där planet. Jobbade på, högsommarvärme, okoncentrerad och jag försökte tänka positivt men det var svårt. Umgicks med P, min thailändska väninna från Singapore som är gift med en av mina bästa vänner Hans. Ondskan i Norge och det illdåd som där skedde fick mig åter och tänka på hur skört våra liv är. Måste leva nu. Min älskade bror med vackraste av själars fru och fina son blev en klippa att greppa om och få greppas av. Syskon, svägerska och brorson är fint.

Augusti
 Fick mitt visum, sa upp mig från det bästa jobb jag någonsin haft, sålde mitt underbara hem (det bästa jag haft), blandade känslor men visste jag att jag inte hade något val och alternativet, ja det spelade ingen roll vad jag skulle ha valt för jag hade aldrig kunnat göra alla omkring mig lyckliga. Någon och inte minst jag själv skulle alltid ångra och jag ångrar hellre enligt den där klyschan - det jag inte gjorde. Och jag övertygade mig själv om att det bästa jag kan ge mina käraste är att jag är lycklig. Min lycka gagnar alla och den o-lycka jag skulle gett mig själv hade i det stora hela påverkat alla omkring mig olyckligt.

September
 Sopsationen i Skuru, minst en gång i veckan. Sortera, packa, välja ut. Göra ett slags livets bokslut. Så trött, så mycket, så konstigt och så ensamt. Beslutsamhet, att hålla sig på banan utan och bryta ihop när alla andra kanske trodde jag "tog det så enkelt" fast det i själva verket rev och slet sönder mig inombords. Ingen behövde få veta egentligen, jag behövde det inom mig och för mig själv. En del i hela processen.

Oktober
 Helt utmattad men fungerade som en ”robot”. Var med mina älskade så mycket som de ville vara med mig. Avskedsfest, bästa vännerna, kollegorna och mina älskade. Blandade känslor inför allt och så åkte jag. Det största jag gjort i livet, på gott och ont men mest på gott. En dörr stängs och en annan öppnas. Ms D sa det till mig en gång för flera år sedan och hur rätt hade hon inte. Och alltid har. En av de klokaste människor jag har förmånen att få ha nära mig.

November
 Njuter av kärlek och värme. I massor. Försöker att hela tiden vara i nuet. Att varken tänka bakåt eller framåt. Omhändertagen av den vackraste människa jag någonsin mött. Brister ibland men då finns han där för mig. Förstår och ger mig så mycket kärlek jag aldrig trott jag någonsin skulle kunna få. Och jag har för första gången fått ett smeknamn. Mitt lilla korta namn som aldrig någonsin fått ett smeknamn har nu en man, som ropar efter mig och kallar mig "Os". Så kär blir jag och skyndar som en liten älva över ängarna till en famn som är den finaste av famnar.

December
 Regn, blåst men i ett varmt Nya Zeeland och jag är kluven, inte för tvivel om min kärlek mer om allt det där andra som spökar och rör om i mig, onödigt mycket. Mamma kom, älskade lilla fina. Jul i Nelson med finaste familj och med nya familjen men längtan efter mina finaste "små" gör att jag inte kan tänka på annat än att ha dem här i januari. Vår trädgård har sallader, tomater, rocket melon, dill, eggplant, ett litet fält av blommor och vårt Christmas tree slår ut i fullaste blom. Där sitter vi hand i hand om kvällarna och ser på havet. Vårt hav, vårt tidvatten och livet har aldrig varit finare mot mig.

Summa summarum: Jag visste inte att 2011 skulle bli som det blev. Lilla fega jag som aldrig vågat riskera något tar det största beslut jag någonsin kommer och ta. För kärleken. Så mycket tårar har jag aldrig gråtit, av både glädje och sorg. Så mycket längtan har jag heller aldrig känt. Vart jag än är 2011, på vilken sida av den här jorden. Alltid saknad. Kommer alltid vara. Så mycket dåligt samvete har jag heller aldrig haft men så mycket fina vänner, familj och alla omkring mig har stöttat mig hela vägen. Älskade, utan er hade det aldrig gått. Lever i nuet så som jag aldrig har gjort förr. Att få somna och få vakna med världens mest underbara människa ger mig så mycket energi att allt är möjligt. Vi kan besegra världen tillsammans. Det lilla bästa livet vi lever, i allt vad vi gör och delar. Känner sådan kärlek inför livet och är så tacksam över det jag har. Jag har fått nya vänner – så många fina bra människor som ger mig så mycket. Jag har äntligen förstått vad som är viktigt i livet och jag lever med hjärtat. Känner sådan ödmjukhet och är så tacksam över att livet tagit mig hit. Alla dessa vägar jag vandrat, alla dessa twist and turns som givit mig de erfarenheter jag nu kan leva med. 
Är så tacksam för allt jag fått, ångrar ingenting av livet och de erfarenheter jag fått till skänks. Tvärtom och nu, nu när det är som det är, så fint ska jag vårda det, pyssla om det och vara så rädd om det som jag kan. Varje dag, varje timma.

Detta år: Jag ska fortsätta skriva på boken och har nu kommit en bra bit. Jag ska skapa mig ett eget nätverk, odla mina gamla vänner och mina nya vänner. Förverkliga fler drömmar och fortsätta att leva i nuet. Och mest av allt ska jag dela mitt liv med någon som ser mig för den jag är och alltid har varit. Han som älskar mig, han som ser rakt igenom min själ och som får mig att leva och som han säger "blossom". Han som skrev såhär en gång för många månader sedan när jag var ängslig. Fast visste ju att vi har inte tid och förlora, oss själva eller tillsammans. 


”I will hold you forever, just get on that plane Asa and life will change in so many beautiful ways. Our time is soon  and then we own it......time. I want us to be together as I believe we will have a great future a head of us. I do understand what is happening at the moment with everything going on but I am not there to carry the pressure or help you on the ground which makes me feel sad. I so want to be by your side through this, the good times and any times”. 


Nu är jag här. Sitter i ett kök, vid ett köksbord med fötterna på ett golv av Kauriträ. Det är kväll, den första januari 2012. Jag har ett enda nyårslöfte och det vet jag att jag kommer och hålla. För övrigt lovar jag ingenting för jag vet att inget lova men det finns saker jag ska börja med. Saker som är bra och som jag vill göra. Livet har börjat och jag är snart 45 år. Herregud, så mycket 20 är jag ju och det är sant och jag kan liksom inte fatta det även om det bara är en siffra. 45, smaka på det. Men kanske och förhoppningsvis har jag lika många år kvar nu? Kvinnorna i min släkt på båda sidor har ju alla blivit långt över 90 och en av dem över 100. Jag vill dock aldrig överleva min älskade man, han som sitter här bara några steg bort och som jag saknat hela detta 2011 så nu går jag till honom och stannar där för alltid. Och jag har har en katt, finaste av katter, den man kallar katternas ferrari - Krugar heter han och är en abessinier om det nu säger något men googla så fattar du. Bästa katten och han, vår fina är bara bäst.