Igår åkte vi in till Auckland Hospital, raka vägen in på akuten och det hela gick ganska snabbt. En utmattad, trött, sjuk man är nu tillbaka hemma här efter att ha fått spendera natten där. Massa dropp (ett par liter), intravenös antibiotika och morfin för att lindra smärtorna. Jag är verkligen imponerad av den del jag hann med och få se på den där akuten. Vilka proffs till läkare och sjuksköterskor och bemötande, otroligt och jag kan säga att det faktiskt är betydligt bättre akutvård här än i Sverige. (Vi tror vi är bäst i världen men jag säger sorry - det är vi inte och den här vården är inte privat utan gäller för alla)... Ska försöka beskriva det så bra jag kan: När man kommer till receptionen, går man till Triage Nurse som tar emot alla patienter och gör en prioritering. Det finns olika grader som 1: omedelbart omhändertagande, 2 inom 10 min (hög risk), 3: inom 30 min 4: skicka till sin husläkare osv. I vårt fall var det prio 1 som gällde och bara fem minuter tog det tills en läkare med sköterska kom och tog hand om S. Nya Zeelänsk sjukvård - akutvård imponerar. Man har ett slags schema här - med en tydlig målplan för hela omhändertagandet av patienten och det är utsatt på exakt hur lång tid momenten ska ta tills man får sin vård som man har rätt till allt från hur lång tid du som patient får vänta på din behandling och till följderna som ju kan bli utskrivning samma dag eller som i vårt fall - inläggning. Dessutom kontaktas patientens husläkare och man tar nog reda på allt bakgrundsinformation och historik. (Visste du att i Sverige finns inte ens krav på vad en akutmottagning är eller ska prestera vilket verkar fullständigt vansinnigt). Och här är vården faktiskt offentligt finansierad men sjukhusen kan vara vinstdrivna och privata. Ambulanserna drivs av ett privat företag föresten.
Hur som så var det i trygga händer jag kunde lämna min älskade igår. Han behandlades medan jag var där och såg på och han fick den absolut bästa vård. Han fick sedan stanna över natt för observation medan jag åkte hem för första gången ensam i vårt hus hemma i Westmere - men i gott sällskap av vår fina katt Krugar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar