I am not afraid of anything

Ibland stannar tiden upp i ett enda slag. Jag blev rädd idag och tusen tankar kom upp inne i huvudet. När han packade sina saker för att tillbringa ett par nätter på sjukhuset tidigare idag– (för det var vad vi tänkte att så skulle det ju bli). För det händer ju någon gång eller två om året, var jag inte så oroad för jag vet ju vet ju att antibiotika intravenöst är det enda och att han måste in. 

Men sen åkte vi till hans läkare, jag satt där och lyssnade och såg hur allvarlig hon såg ut när hon ringde in akuttid för en scanning av njurarna.

Och  i eftermiddags hade vi en tid där och jag satt i väntrummet nästan en timma och försökte läsa National Geographic och låtsas att jag inte var orolig för min älskade som aldrig kom ut från det där rummet.

Så äntligen öppnas dörren och när han kom ut log han och skojade friskt som vanligt med mig och de som jobbade i receptionen där, men det vet jag ju så väl att han hade gjort oavsett vad han fått reda på där inne i rummet. 

Blodtestet kommer i morgon men scanningen visade ingenting. Och jag känner en sådan lättnad. Tänker att jag måste “lära” mig leva med detta och jag ska försöka. Att inte låta alla tankar som idag bli ett enda kaos. Men jag vill inte att någonting ska få hända och jag vill önska och hoppas att det ska bli bättre - också - även om jag vet att det inte blir det men det får ju inte bli sämre.

Och så står jag här i köket nyss och gör en sallad. Det är varmt ute, nästan kvalmigt och typiskt februari här i Auckland. Och så hör jag en av pojkarna på gatan som cyklar runt på sin sparkcykel med sina kompisar och som ropar: “I am not afraid of anything” och jag avundas hans mod och ler för mig själv.