Hans snart 85-åriga mamma har drabbats av demens och blir mer och mer sin som ett ”barn”. Jag förstår såväl att det ger känslor som oro, sorg, skuld, ömhet och också ilska. Det är inte enkelt eftersom han är mitt uppe i sitt eget liv. Att ringa och berätta för henne att han förlovat sig med mig och hon minns vem jag är men fattar liksom inte grejen. Utan det blir vadå, ni har ju varit tillsammans nu i så många år ni två. Då går det inte och säga något. Nu var det inte det som var aktuellt precis här för det kan vi leva med. Nu var det hennes TV. Man behöver ju inte ens vara dement för att inte förstå sig på sin tv-box när den lackar ur. Det kan frustrera den mest icke-dementa. Men ändå. Visst förstår man att ens förälder kommer och bli gammal. Det är liksom en del av livet men att vara beredd på att ens kloka, goa, förståndiga, intelligenta och bildade mamma förändras, blir glömsk, förändras det är nog så himla svårt.
Att de blir liksom ”borta” och inte ens vet vem man är, vad man gör när man pratar. Ja, det är så fruktansvärt jobbigt och jag förstår det fast det inte är min mamma utan hans. Det är säkert lite av en kris och det blir så mycket känslor som kommer upp till ytan. Och jag ser hur ledsen han är för detta och hur ont det gör att han är så långt därifrån och inte kan hjälpa.
Det är då vi redan önskar att vi fanns där i närheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar